Vägen till Rio med Victor
Värme, stränder, mat, dans och människor. Det finns mycket härligt som man tänker på om någon nämner Rio de Janeiro, Brasilen. Men för Victor är det inte Copacabana med en svalkande dryck i handen som gäller. Han är nu inne i en intensiv träningsperiod kombinerat med jakten på sponsorer för ett helt annat äventyr i Rio. Paralympics!
För Victor har alltid idrotten haft en central roll i hans liv. Och som barn var han som vilken annan kille som helst. Han drömde om att bli fotbollsproffs och skulle han inte lyckas med det så var det brandman som gällde. Allt han gjorde var med fokus på att lyckas som fotbollsspelare. Det var fotboll 7 dagar i veckan under sommaren och under vintern var det innebandy, löpning och del styrketräning i sporthallen, men allt det andra var bara för att bli bättre i fotbollen.
Allt handlade ju om att jag ville verkligen inte vara där, jag ville vara med mina vänner
Men livet tog en rejäl vändning maj 1992 när han var 14 år och var ute på en skolpraktik. Victor blev klämd under en traktorskopa och bröt ryggen. -”Jag svimmade av och när jag vaknade till så var det första jag tänkte på att jag såg så himla dåligt.” Blod hade tryckts upp i Victors huvud och blodkärlen i ögonen hade spruckit. Det pirrade konstigt i benen och ryggen gjorde ont. -”Jag fattade inte att jag hade skadat ryggen och att det skulle betyda att jag skulle bli förlamad. Det var tidigare planerat att jag och pappa skulle springa Göteborgsvarvet helgen samma vecka. Så jag försökte resa mig upp och kommer ihåg att jag tänkte, Victor skärp till dig nu, du ska åka till Göteborg och springa så det är lika bra du snäpper upp dig lite”.
Det blev några veckor i sängen till och börja med och på Victors kropp som var van med mycket träningen märktes det tydligt, muskler förtvinades. -”Men det finns ju fördelar med att skada sig enda jag ville var att komma komma tillbaka till skolan och min klass. Tillbaka till mina vänner jag spelat fotboll med och de jag umgicks med på fritiden. För mig spelade ingen roll om jag skulle bli starkast i världen eller träna på förflyttningar för hade jag inte mina kompisar kvar spelade ingenting annat någon roll”. På rehabiliteringen förstod de nog inte riktigt hur Victor tänkte. -”De hade flera samtal med min mamma och pappa och tyckte jag var lat och inte tränade ordentligt. Men det rimmade ju väldigt dåligt med hur jag var som person och hur mycket jag hade tränat innan. Allt handlade ju om att jag ville verkligen inte vara där, jag ville vara med mina vänner”.
Även när Victor fick komma hem fortsatte rehabiliteringen för att komma tillbaka. Varje morgon under hösten hämtades han av en buss och kördes in till Jönköpingssjukhus, -”Det var fruktansvärda morgnar. Att sätta sig på den där bussen och åka till ett ställe jag verkligen inte ville åka till”. Så fortsatte det under hösten men i slutet på hösten fick han åka iväg på ett läger till Stockholm där de som jobbade där var i en liknande situation som honom själv med någon form av funktionsnedsättning. -”Det var nyttigt att träffa dem och se lite vad man kan göra när man sitter i rullstol.
På Jönköpings sjukhus konstaterade man att ryggen var bruten så han kördes till Linköping och opererades under natten. Det sattes in två stag av titan på varsin sida av ryggen. Och efter det var ryggen lika hållbar som den var från början. Men ryggmärgen var av. som ung, man är smidig och har lättare att anpassa sig”.
Styrketräningen blev snabbt ett viktigt moment i rehabiliteringen.
-”Men just då och där var jag inte så intresserad av att träna styrka. Det var en helt annan tanke som plågade mig. Rädslan för att förlora alla mina kompisar. Så det och upptäcka att man kan faktiskt göra nästan allt man vill.
Jag tänkte att det måste blivit ett misstag, det har blivit ett fel någonstans.
För när jag låg där i Linköping och läkarna berättade för mig att jag aldrig kommer kunna gå igen så såg jag det som ett straff. Att jag hade gjort nåt elakt som jag skulle straffas för. Men hur mycket jag än tänkte och funderade så kom jag inte på vad det där hemska som jag tidigare gjort kunde vara för att bli straffad så som jag blivit. Jag tänkte att det måste blivit ett misstag, det har blivit ett fel någonstans. Så jag var övertygad om att jag skulle vara den där en på miljonen som blir bra igen. Miraklet som man läser om ibland. Det levde jag på väldigt länge, jag trodde jag skulle bli bra. Egentligen enda tills jag kom till just det här lägret i Stockholm.”
De sa att alla andra ska åka, se nu till att avsluta den här skoltiden bra och åk med.
Efter det här lägret fick Victor komma tillbaka till sin klass, en klass som han beskriver som riktigt bra och tajta. Men när det var dags för avslutningsklassresa i 9:an var Victor tveksam. Resan skulle gå till Skara sommarland och Victor som varit där en gång tidigare kunde inte se vad han i rullstol skulle kunna göra där. Men hans kompisar och framförallt hans mamma och pappa övertalade honom-”De sa att alla andra ska åka, se nu till att avsluta den här skoltiden bra och åk med. Och väl där hade jag väl inga förväntningar på allt. Men mina kompisar åkte nåt som hette Stand-up-loopen på den tiden. Det var en bergbana med en loop fast med skillnaden att man stod upp i vagnarna. Och kompisarna åkte den en gång. När de kom ner sa de att det där funkar nog för dig Victor. Aldrig i livet tänkte jag, jag var ju rädd att åka sånt normalt men de övertalade mig. Och så bar de upp mig för en lång trätrappa och väl uppe gick inte rullstolen in i kösystemet så mina kompisar hjälpte mig och jag släpade mig liksom fram i kön. Väl framme hittade vi ett sätt som gjorde att jag kunde åka och det slutade med att vi åkte den 4 gånger den kvällen.” Sedan fortsatte det så för Victor, hans kompisar hjälpte honom att åka flera aktiviteter och de hittade lösningar för att han skulle kunna göra allt som de gjorde. – ”Det var jobbigt för mina kompisar, de fick lyfta och kånka den där rullstolen hela den kvällen. Och så har det sen fortsatt, jag har aldrig behövt avstå något. Mina vänner har verkligen gjort mig till den jag är idag tillsammans med min familj som också har varit ett fantastiskt stöd för mig.”
Jag började förstå att livet kanske inte behövde bli så eländigt som jag först trodde.
Ett stort problem som Victor återkommer till några gånger under intervjun var att han aldrig hade träffat någon som satt i rullstol innan olyckan. Han hade inget att relatera till och han visste inte hur livet skulle bli. Men nu började han träffa på folk i hans situation och framförallt han såg att hans kompisar fortfarande ville vara hans vänner -”Jag började förstå att livet kanske inte behövde bli så eländigt som jag först trodde”.
Och just att visa upp sig och visa att livet faktiskt kan vara rätt bra även om man sitter i rullstol har blivit lite av ett uppdrag. Victor som till vardags jobbar på fritidsgården i Habo träffar på många unga människor, -”Jag har inte medvetet försökt att lära dem något. Utan bara visa genom mitt sätt att vara och leva att det funkar väldigt bra och att jag har ett gött liv även om jag sitter i rullstol. Och det hoppas jag de har med sig om de eller en anhörig skulle drabbas.” Victor är tydlig med att han inte vill framstå som ett offer och att folk ska tycka synd om honom.
-”Jag ställer ofta ganska höga krav på mig själv och har svårt att be om hjälp. Och det kan gälla saker som absolut inte har med min funktionsnedsättning att göra tex om det är nåt problem med en dator. Jag vill inte att folk ska tänka att jag inte kan på grund av att jag sitter i rullstol. Jag vill visa att jag kan och den pressen som jag lägger på mig själv har jag nog levt med under nästan hela mitt liv.”
Och om han till en början kände att det var ett straff det han drabbats av så ändrades det med tiden.
-”Jag brukar säga nåt så knäppt som att jag har haft de perfekt förutsättningarna för att sitta i rullstol. Och det är så jag upplever det. Min mamma var såklart ledsen och bedrövad när det hände, och det var självklart min pappa också men han har alltid haft någon sorts förmåga att kunna hitta positiva bitar och möjligheter i det mesta och det synsättet har jag nog fått också.”
Känslan är att en av de viktiga händelserna på vägen tillbaka för Victor var när han började med olika idrottsaktiviteter igen.
Först var det rullstolsbasket. Just att det var en lagsport och med boll så kände han att det var så nära fotbollen han kunde komma. De tränade i Tenhult,och Nässjö så det var långt för träning. Victor var ganska mycket yngre än de andra i laget så han tappade lite av snacket som han gillade med fotbollen. Och även om han älskar att tävla och vinna så var då det sociala en så mycket viktigare del.
Han höll på med basketen ett par år men kom fram till att inte riktigt var hans grej. Parallellt körde han även en del friidrott i form av tävlingsrullstol. -”Det gick väl okej för mig och jag tränade flitigt för jag ville inte bara åka runt och tävla. Men det var väldigt ensamt.”
En dag kom en kompis till Victor och berättade att de startat igång ett innebandylag i Brandstorp och att de bara hade en målvakt och undrade om han inte kunde komma och stå lite på träningarna. -”Jag hade ju spelat innebandy innan men då som back. Men jag tänkte att inte ska jag hänga med på det jag kan ju inte sitta på knäna som en vanlig innebandymålvakt. De som lirade i laget var samma killar som jag tidigare spelat fotboll med och det gjorde att jag ändå hängde med och testade. Jag släppte in massor av mål första träningen och det gick väl inget vidare. Men det var väldigt trevlig och när vi snacka de i omklädningsrummet efter träningen kom de där känslorna tillbaka som jag längtat efter så mycket. Så jag sket i att det gick så dåligt utan njöt av allt runtomkring”.
I början var Victor bara med på träningarna men när de startade igång ett B-lag så började han även stå matcher. Och han stod några matcher ända upp till div. 3.
Men tillslut så tog åldern ut sin rätt och de unga förmågorna tog plats i laget.
Under den sista tiden av innebandyn började han cykla en del med armcykel. -”Jag sa till pappa att jag ska cykla Vättenrundan, varpå han svarar att det kommer aldrig gå det fattar du väl. Och jag tror han visste att han triggade igång nåt där. För nåt år senare lyckades jag och bara för att bevisa att det inte var bara för att det var fint väder så körde jag året efter. Sen kände jag att två är ett jäkla antal att sluta på så det fick bli en tredje gång också. Och det är nog den idrottsliga prestationen jag är mest nöjd över”. I Stockholm maraton finns det en klass för armcykel som Victor faktiskt har vunnit, -”Det var fränt att åka in på Stockholmsstadion först av alla”.
Efter ett husbygge som gjort att fritiden och aktiviteter vid sidan om jobbet fått stå på paus ett tag fick Victor en känsla av slapphet och saknaden av motionen. Viljan att göra något växte fram. -”Jag saknade att tävla, så jag började fundera på vad det fanns som kunde ge mig lite fysisk träning och även ge mig tävlingsmomenten. Och då landade jag i pingis.”
I början var det mest på lite skoj men ganska så snart så började han tävla och möta andra som satt i rullstol. Och det gick bättre och bättre och tillslut så fick han en plats till ett landslagsläger, -”Jag blev uttagen främst som sparringspelare för de som redan var med i landslaget. Och det gick väl bra och landslagsledningen tyckte jag var ambitiös så till slut fick jag frågan om jag inte skulle ta steget fullt ut och satsa mot Rio. Och hade den frågan kommit för 10 år sedan hade jag ju bara jublat ut, men nu kände jag att jag behövde styra upp saker hemma med en liten dotter och en fru som jobbar en del obekväma arbetstider.
All träning som Victor lagt ner tidigare i livet har gjort att han i relativt sen ålder kunnat börja med en ny idrott, komma in i den och göra den elitsatsningen som det här är.
Det var ett gigantiskt pussel som skulle läggas för att få tiden till träning och tävling som krävdes. Jag insåg att jag skulle vara borta både från mitt jobb och familjen. Så jag fick göra upp med farmor och farfar, mormor och morfar och mitt jobb. Det var många pusselbitar som skulle på plats innan jag kunde säga ja till chansen.” All träning som Victor lagt ner tidigare i livet har gjort att han i relativt sen ålder kunnat börja med en ny idrott, komma in i den och göra den elitsatsningen som det här är. Satsningen mot Rio innebär mycket tävlande runt om i Europa och flera träningspass i veckan. Och förutom det så läggs mycket tid och kraft för att hitta sponsorer. Sponsorerna är nödvändiga för att satsningen ska hålla då det är mycket förlorad arbetsinkomst och resor. Förutsättningarna i landslaget skiljer sig mycket åt då inga andra har barn och vissa är så unga att de fortfarande bor hemma. Vid sidan av träning och tävling ska Victor se till så räkningarna kan betalas och familjelivet fungera. Till i år gör SVT en liten satsning på Paralympics och då bordtennis är en populär sport i Sverige och det finns en del medaljhopp i landslaget är chansen stor att man får se Victor spela någon match. Victor vågar inte hoppas på medalj individuellt men målsättningen är att göra en bra insats och sen får han se vad det leder till. I lag har han tillsammans med sin partner en större chans till medalj även om de kanske inte går in i tävlingen som favoriter. Vi på Magazine 195 och gissningsvis hela Habo kommer följa Victors äventyr med spänning och håller våra tummar. Vi hoppas kunna göra en liten återkoppling i ett senare nummer med en summering av Victors intryck av Paralympic och Rio.
Text: Mattias Nilsson
Foto: Mari Widetoft
Comments are closed