Det som slår mig direkt när vi träffas första gången är djupet i Fahima Alavis blick och hennes leende. Alla blir vi vackrare när vi ler, men Fahimas leende liksom fyller rummet med ljus. Vi blev sittandes i över två timmar (hon lärde mig så mycket jag inte visste om Persien, Iran och Afghanistans historia och kultur) och mörkret var över oss innan jag märkte det för varje gång Fahima log så sken det runtomkring henne.

Hon log väldigt ofta under vårt samtal, även när hennes ord var färgade av sorg. Hennes berättelse om flykten till ett nytt land är tyvärr inte unik men den utmärker sig av Fahimas ödmjukhet och av hennes starka övertygelse om att alla människor är likvärdiga och att vi kan bygga en bättre värld om vi fokuserar på våra likheter och accepterar våra olikheter.

Kulturella och språkliga skillnader gör att människor skapar en vacker regnbåge tillsammans. Skillnader skapar skönhet, likheter skapar ett ömsesidigt förtroende och trygghet

Vi behöver bygga broar

Oftast när jag pratar med invandrarkvinnor om sin anpassningsresa till sitt nya land så är att skaffa ett nytt nätverk, nya vänner bland de svåraste hinder de har mött. Så tycker inte Fahima. Visst är språket svårt att bemästra, det får liksom inte riktigt plats i munnen på samma sätt som hemspråket – men att skaffa nya kompisar är inget svårt tycker Fahima om man själv väljer att ta första steget och börjar bygga en bro mot den andra. I Fahimas fall är nog hennes realistiska syn på världen och människor en avgörande egenskap i brobyggandet. Hon förklarar hur hon resonerar, att vi måste tänka logiskt när vi möter fientlighet och obehagliga situationer. Ger vi igen med samma mynt så fortsätter striden, tittar vi på varandra som jämlika och svarar med frid och optimism så har vi förstärkt bron.

Ett svårt val

Vi måste avstå från att döma varandra utifrån ursprung, utseende, religion, nationalitet och hudfärg. För alla tillhör vi en och samma ras – mänskligheten. “Kulturella och språkliga skillnader gör att människor skapar en vacker regnbåge tillsammans. Skillnader skapar skönhet, likheter skapar ett ömsesidigt förtroende och trygghet”, säger Fahima och samlar in några hårstrån som försöker smita från under sjalen. Jag passar på att fråga varför hon bär sjal. Det är många som undrar men inte vågar fråga och som drar den korta slutsatsen att det är för att hon är muslim.

– Hijab är ett tecken på respekt och en gest av ödmjukhet, menar Fahima. Den hjälper till att möta varandra på en neutral mark, när vi inte utmärker oss med vårt yttre så är vi bara människor med en gemensam väg genom livets upp- och nedförsbackar. Fahima funderar ibland på vilket som är bäst – att fortsätta bära sin Hijab av respekt för sin familjs traditioner och uppfostran eller att ta av sig den för att smälta in bättre i sitt nya land. Ett svårt val.

Lämnade Afghanistan för Iran

På grund av kriget, lämnade Fahima sitt land (Afghanistan) när hon var 6 år gammal tillsammans med sin mamma och 6 syskon. Hennes två äldsta bröder blev kvar hos en faster i Afghanistan. Den ena brodern, soldat, och den andra, student, kunde inte lämna landet. Pappa Hossain hjälpte familjen flytta och hitta en ny bostad i Iran men återvände sedan och fortsatte med sina affärsresor mellan Europa och Afghanistan för att kunna försörja barn och hustru. Hossain hälsade på ibland men mamma Soghra förblev barnens fasta och trygga punkt.

Är man 6 år så kommer man annars inte ihåg mycket. Barndomen i Kabul sammanfattar Fahima i några starka bilder; mormors stora hus där hon lekte med sina kusiner, en katt med tillhörande kattungar som fick sova under mamma Soghras säng, nyårsfester i Kabul och att man då fick köpa nya kläder, att sitta med mamma och sy kläder till dockorna, en resa till familjens hemby och stunderna med Marjane – Fahimas faster och ”favoritperson”, vars man och son tragiskt gick bort i unga år.

Förkovran via studier

Fahima tycker om att läsa. Bokhyllan hemma var en välfylld möbel och alla familjemedlemmar läste mycket. Pappa Hossain berättade sagor när han var hemma. Han pratade även mycket om historia.

Hela familjen förstod vikten av utbildning, den man fick i skolan men även den man skaffade sig själv genom böcker, tidskrifter och poesi. Tyvärr var det inte alla – till Iran utflyttade – afghanska barn som fick gå färdigt skolan eller läsa vidare på universitet. De motarbetades av den iranska regeringen, berättar Fahima.

Likaså var det svårt att hitta jobb som motsvarade den högre utbildningen man kanske hade skaffat sig hemma i Afghanistan. Fahima är tydlig med att de flesta Iranier var förstående och hjälpsamma men att regeringen inte hade någon bra struktur för att hantera flyktinginvandringen. Afghaner i Iran blev som en andrahands människoklass trots att båda länder historiskt sett är väldigt nära, både kulturellt och språkligt. Fahimas äldre bror uppmuntrade henne dock att studera vidare, det blev ekonomi och redovisning, helt enkelt för att det var det som fanns att välja i den stad hon levde i. Flickor fick inte läsa vidare långt från hemmet. När väl studierna var klara så ledde de tyvärr inte till något jobb.

Flykten till Sverige via Afghanistan

Åren gick, mamma Soghra dog av cancer, för tidigt. Fahima var själv bara 18. Fyra år senare blev hon gift med en duktig skräddare, Hamid, och de fick två söner. Att driva en verksamhet som Afghan i Iran var minst sagt inte lätt, – sena betalningar på utförda jobb, mutor och utpressning hörde till vanligheterna. Familjen förlorade sitt företag och bestämde sig för att återvända till Afghanistan. Situationen i hemlandet var dock väldigt osäker vilket medförde att man tog risken att ta sig till Europa via Turkiet. Genom människosmugglare och svåra strapatser kom de slutligen till Grekland. Därifrån blev det så småningom Malmö, Aneby och därpå möjligheten att bosätta sig i Habo.

Det har gå sex år och självklart skulle Fahima vilja åka hem till Afghanistan igen om möjligheten (och tryggheten) fanns men hon säger att det nya hemlandet Sverige har gjort hennes värld större och hennes sikt bredare. Hon är öppen för andras åsikter, hon är nyfiken på andras kultur och värderingar. Alla förstår dock inte vilka sår man som flykting bär med sig och döljer. Statistiken säger att var tredje nyanländ lider av depression eller ångest och nästan alla uppger att de upplevt någon typ av traumatisk händelse i sitt tidigare hemland – eller under flykten till det nya. Men, som Fahima säger, ”Livet handlar väldigt mycket om vilket perspektiv man väljer när man tittar på saker, människor och händelser. Man kan välja att fokusera på det som är bra, det som har positiv inverkan på livet. Det betyder inte att man glömmer det dåliga som har hänt men man kan ta lärdom av det” avslutar Fahima. #

Text: Christiane Petit
Foto: Mari Widetoft

Tagged in:
Share post with: