Magazine195

Ledarna jag ställde frågan till ett kvällsträningspass i Habo blev alldeles tysta. De såg på mig. Granskade mig utan ett ord. Jag började undra vad jag hade ställt till med. Deras ansikten visade till en början förvåning, med inslag av misstänksamhet för att därefter övergå till oförställd glädje. Som om man hittar en femhundring och först misstänker att den är förfalskad. En av ledarna stängde långsamt munnen, andades in och tog försiktigt tag min arm. Hon höll mig med ett fast men ändå varsamt grepp, som man håller en fågel för att den inte skall flyga bort.

”Honom ska vi vara rädd om”, sa hon lågt. Hennes tränarkollegor nickade allvarligt och instämmande.
Detta utspelades för över tjugo år sedan. Jag flög aldrig bort från Slättens IP i Habo. Tvärt om. Men vad var det som gjorde att jag åkte ned till arenan just den den kvällen? Varför har jag sedan dess skänkt många tusen ideella timmar som tränare, styrelse- medlem och föreningsutvecklare?

Friidrottens bredd och ideella engagemang

Friidrotten hittade mig i slutet av 60-talet och förde mig så små- ningom till ungdomseliten i mångkamp. Kunde inte välja bland alla roliga friidrottsgrenar. Häcklöpning var det roligaste jag kunde vara med om. Den underbara pirrande känslan när jag kröp ned i startblocken. Men det var även fantastisk roligt att träna kulstötning. Förutom då när jag råkade stöta kulan genom grannens brevlåda i Björkvik. Jisses så arg han blev.

Magiskt var det att hoppa längd, höjd, kasta diskus och spjut. Jag blev över- lycklig när jag förstod att mångkamp var en gren. Då slapp jag välja. Stavhopp var den gren jag fick ”på köpet” som tiokampare. Jag var tacksam över att stavhopp inte var en bedömningssport. Det var inte vackert. Funktionärerna såg rent förskräckta ut när jag hoppade, speciellt den gången jag hamnade utanför mattan i Karlskrona.

Jag var med på träningsläger runt om i Europa och tävlingar på distrikt och SM-nivå. Ideella ledare från föreningar i Katrineholm, Årjäng, Karlstad och Örgryte tränade mig, gav mig träningspro- gram och skjutsade mig till tävlingar landet runt. Jag har i efter- hand insett att jag tog deras och mina föräldrars engagemang mer eller mindre för givet. Begrep inte att dessa fantastiska människor gav en stor del av sin fritid.

Skuldberg av tacksamhet

Min elitkarriär fick dessvärre ett abrupt och ganska brutalt slut under en korp-handbollsmatch i Arvika. Tre personer till akuten den kvällen. Men det är en helt annan historia. Eftersom det ”bara” var höger axel som gick sönder under handbollsmatchen kunde jag ändå fortsätta träna friidrott. Hoppade höjd och kastade diskus så fort jag hade tid och var i närheten av en friidrottsarena. Flyttade ganska ofta och när den lokala friidrottsklubben förstod vem jag var kom ofta frågan om jag kunde hjälpa till att vara tränare. Jag svarade alltid samma sak, utan att tänka efter. ”Inte hade jag tid för att engagera mig ideellt. Nix! Inte en chans. Har inte tid. Har fullt upp!”

När jag gick ner den där kvällen till Slättens IP Friidrott för över tjugo år sedan var jag mer upptagen än någonsin tidigare i mitt liv. Jag valde att engagera mig för att jag ville. Inte för att mina barn började i föreningen. Jag hade ett skuldberg av tacksamhet att betala tillbaka. Ett ideellt kapital med ränta mina tränare och föräldrar byggt upp åt mig under många år.

Längtan efter att få ge tillbaka det jag fått i kombination med den passion jag har för friidrott fick mig att gå ned till Slättens IP och ställa frågan. Ett av mitt livs bästa beslut. Det borde vara väldigt många runt om i vårt land som bär på ideella skuldberg av tacksamhet. Utöver tränaruppdrag har jag varit aktiv i flera olika styrelser. Utbildningsansvarig i Smålands Friidrottsförbund. Ordförande i Jönköpings Friidrottskrets. Grundare till Föreningssmart, ett utvecklingsprogram i samverkan mellan Svenska Friidrottsförbundet och SISU Idrottsutbildarna som just nu sprids i hela Sverige.

Det är en mycket tydlig tendens i samhället att färre engagerar sig frivilligt fackligt, politiskt, ideellt. Fler än någonsin lever ett så aktivt liv att de inte ens hinner att besöka sina gamla föräldrar eller ens närvara på deras begravning. Detta skrämmer mig!

För varje år har det blivit svårare och svårare att få anhöriga till de barn föreningen erbjuder träning och tävling att ge av sin tid för att bidra ideellt. De flesta verkar fylla sina liv med så mycket arbete och aktiviteter att de inte hinner med något annat. En del anhöriga släpper sina barn utanför grinden till arenan och låter föreningens ledare underhålla barnen under tiden de själva gör ärenden eller tränar.

En ideell förening ägs och drivs av dess medlemmar. Det finns ingen annan som gör jobbet. De flesta mindre föreningar har inga anställda.

Vad kan jag hjälpa till med?

”Vi har inte tid”, dånar en kollektiv stämma i samhället. Kanske betyder det egentligen: ”Vi orkar inte?” Eller: ”Jag vågar inte”. Tiden är världens mest demokratiskt fördelade resurs. Alla har fått 24 timmar per dygn tilldelade. Det kanske låter förenklat, men det behöver inte vara så svårt heller. Det viktigaste är att göra medvetna val. För mig är mitt engagemang i föreningslivet viktiga tankstationer som ger både energi och ovärderlig social gemenskap. Det är en förmån att få ge tillbaka av det jag fått från mitt förflutnas ideella hjältar. Mitt medvetna val att använda detta ideella kapital till att bygga upp Habo Friidrott och Föreningssmart har gett mig både ökad livskvalitet och många vänner för livet. Jag undrar hur mitt liv sett ut idag om jag inte hade vågat kliva fram den där kvällen och ställt frågan?

Därför vill jag uppmana dig till att söka upp en ansvarig i en lokal ideell förening där du kan ställa din fråga. Förslagsvis: ”Vad kan jag hjälpa till med?” Våga gör medvetna val som skapar ideellt kapital för dina barn, för dig själv och för närsam- hället. Alla har tid! Du väljer själv hur du investerar din. #

Text: Michael Ostrelius
Foto: Mari Widetoft