Magazine195

Camilla har alltid skrivit. Redan som sjuåring skrev hon små berättelser som hon ritade bilder till. I tonåren skrev hon dikter och noveller. I tjugoårsåldern flyttade hon upp till Stockholm där hon fick kontakt med en lokaltidning som sökte reportrar. Det var då hon fick chansen att testa att skriva i tidning och insåg att det verkligen var hennes grej.

Att skriva på heltid

Camilla jobbade som journalist vid sidan av sitt vanliga jobb, tills skrivandet tog över helt och hon sa upp sig. Efter några år i huvudstaden längtade hon ner till Småland och Östergötland, sökte in på olika högskolor och kom in i Jönköping. Då blev det ekonomi. Samtidigt som hon försörjde sig som frilansskribent, testade hon att skriva barnboksmanus som hon skickade till förlagen då och då. Det blev först nej, men hon gav inte upp utan försökte gång på gång. Till slut, 2012, fick hon ett JA. Det var boken Jag vill också dansa som kom ut på Opal 2013. Det var då hon kände att det var lönt att skriva mer och bestämde att satsa ännu mer tid och energi på att skriva.

”Har jag tur får jag napp”

Sommaren 2016 flyttades hennes ekonomitjänst från Huskvarna till Malmö, hon fick erbjudande om att flytta med, men det var aldrig aktuellt. Som plåster på såren, och eftersom hon hade varit anställd på det bolaget i nio år, fick hon några månaders lön som avgångsvederlag. Då tog hon chansen att skriva på heltid. När de där månaderna med lön var över, sökte hon en del jobb, men hon kände att hon ville ge skrivandet en rejäl chans och fortsatte till slut att skriva på heltid.

Från idé till färdig bok

Camilla berättar hur en bok blir till. ”Först och främst måste jag ju få en idé. Ofta tänker jag ut några händelser och vilken riktning handlingen ska ta, innan jag börjar skriva. Helst också hur det ska sluta, men det händer att både riktning och slut ändrar sig medan jag skriver. Jag får nya idéer under skrivprocessen. Det är det som kan vara svårt ibland, att lita på att det kommer poppa upp nya tankar under skrivandets gång, att lita på att skrivprocessen leder framåt”.

”När jag har skrivit klart det som jag kallar råmanus, låter jag det vila, helst i flera månader, så att jag kan se på texten med nya ögon. Sedan jobbar jag igenom manuset på egen hand, en eller två gånger innan jag skickar till förlag. Har jag tur får jag napp. Då brukar det vara förläggaren som hör av sig. Manuset gås då igenom både av förläggaren och en redaktör. Förläggaren kan komma med ändringsförslag som att det behövs mer text på något ställe, att något ska fördjupas, och redaktören går mer på detaljnivå, och kollar så att det inte finns upprepningar av ord, eller om

något ord eller skiljetecken ska bytas ut. Men förläggaren och redaktören kommer bara med förslag, det är jag som gör alla ändringar och tar beslut om texten. När vi är nöjda med manuset sätts texten till boksidor, och både jag och förlaget korrekturläser innan boken skickas till tryck”, avslutar Camilla.

Raka frågor till Camilla Dahlson

Kan du berätta om din relation till orden?

– Jag tycker att det är roligt att få till ett bra flöde, ett driv i texten. Texten ska inte stå i vägen för berättelsen tycker jag. Numera har jag även lärt mig att tycka om redigeringsbiten. Det är roligt att se om en mening eller ett stycke kan förbättras.

Är du disciplinerad och följer en viss rutin eller tar orden över?

– Jag skriver varje vardag, och har ett visst beting som jag vill skriva varje dag, om det inte är så att jag är i en period när jag redigerar ett manus. Jag har inga strikta synopsis som jag följer, men vill gärna veta lite om vart berättelsen är på väg. Kommer jag på scener som ska in längre fram i berättelsen skriver jag in dem längre ner i word-dokumentet.

Dina senaste böcker utspelar sig vid Sommen? Varför?

– Jag ville testa att skriva en feelgood-roman och de brukar utspela sig i härliga miljöer. Eftersom jag är uppväxt i Sommenbygden fick jag mycket gratis när det gäller hur allt ser ut runtomkring. Jag tycker också att det är härligt att få befinna mig i de miljöerna i min fantasi. Det är ju väldigt vackert runt Vättern också, men eftersom jag hade skrivit en bokserie för 9-12-åringar som utspelar sig i Jönköping, kändes det kul med ett nytt område.

Har du mycket kontakt med dina läsare?

– Det händer att läsare letar upp min mejladress och tackar för fin läsning. Då blir jag verkligen jätteglad. Eller att de taggar mig i inlägg på Facebook eller Instagram. Det värmer verkligen i hjärtat och ger energi att fortsätta skriva.

Går du in i bokaffärer eller bibliotek och tittar på dina böcker?

– Ja det är svårt att låta bli att titta efter mina böcker. Jag blir fortfarande löjligt glad när jag ser någon gå ut från en bokhandel eller ett bibliotek med någon av mina böcker under armen.

Ska en bok hållas med händerna eller kan man lyssna på den?

– Jag föredrar pappersböcker, men ibland lyssnar jag på ljudböcker om jag är trött i ögonen efter en dag vid datorn. Ofta har jag en pappersbok och en ljudbok på gång. E-böcker läser jag inte alls. Ska jag läsa en bok vill jag kunna bläddra i den.

En del skådespelare blir sina roller. Hur är det med dina romanfigurer?

– När jag är inne i ett manus tänker jag mycket på mina karaktärer. Skriver jag om en tolvåring försöker jag leva mig in i hur det skulle kännas att vara den personen, och likadant med mina romaner för vuxna. Jag försöker känna vad de skulle säga och göra, hur de mår och hur de skulle reagera på olika händelser.

Är orden och dina romanfigurer vänner, följer de med i din vardag eller bestämmer ni träff vid skrivbordet?

– Jag måste tycka om mina karaktärer, annars skulle det vara jobbigt att hänga med dem så länge som det ändå tar att skriva en längre bok. Lite kan jag gå och undra hur det går för dem sedan när boken är slut.

Läser du mycket själv? Vilken genre?

– Jag tycker om både historiska romaner, biografier och feelgood. 


Om du ska flytta till en öde ö, vilka böcker packar du i resväskan?

– Jag skulle packa ner en överlevnadshandbok som kan tipsa om örter och andra växter som går att äta. Och sedan skulle jag ta med någon bok om mental styrka så att jag klarar att vara ensam en längre tid. Ett gäng hoppfulla feelgood-romaner kan få hänga med också, som förströelse. Och anteckningsböcker så att jag kan skriva!

Har det hänt att du önskat ha skrivit något någon annan hunnit skriva före dig?

– Inte vad jag kan komma på. Ibland kan jag bli orolig när jag har skrivit klart en bok att någon liknande bok ska hinna komma ut på marknaden före min.

Det sägs att en bok söker sig till rätt författare, vad tror du om det?

– Det kan säkert vara så. Det gäller ju att hitta ämnen och personer som man vill skriva om. Och kanske genrer som passar en.

Är det nu något vi inte känner till om dig?

– En sak som kanske kan vara kul för de som bor i Habo är att jag är medlem i OK Gränsen. Jag orienterade mycket som ung. Då var jag med i Boxholms OK och nu kom jag med i OK Gränsen när barnen ville testa orientering.

Text: Christiane Petit 
Foto: Mari Widetoft