Magazine195

Det är slutet av januari, snön har precis försvunnit för den här gången och det är allmänt kallt, grått och trist ute. Redan i den lilla trappan i hallensom leder upp till resten av huset möts vi av Saras och Peters värme och gästfrihet som är svår att sätta ord på. Värmen som denna familj utstrålar har nog visat sig vara Saras och familjens räddning i en vardag som hade kunnat knäcka vem som helst, en vardag som den här familjen vant sig vid och lärt sig uppskatta. Vi sätter oss vid bordet i vardagsrummet. I soffan ligger parets son Gustav 6 år och tittar på TV, dottern Rebecka 4år spelar lite teater framför vår fotograf (Mari) och Sara börjar öppenhjärtigt berätta om familjens vardag och företaget Gustav & Lillan.

Vi tar det från början

Året är 2010 och Sara har gått ett tag och funderat på att göra något eget. -”Jag var mammaledig med Gustav och kände att jag saknade något i Habo. Jag har alltid gillat barnkläder med färg men hittade inte dessa produkter här”. Och vad gör man om man saknar något och är Sara? Jo med stöttning och support av bland annat Pappa och maken Peter startar man en butik som säljer det man saknar, hon startar Gustav & Lillan. Butiken låg då på Elektrikergatan i Habo men redan efter ett år flyttade man in till Habo centrum. Och när den här intervjun publiceras har flyttlasset gått ännu en gång, den här gången till Lundins leksakers lokaler.

Butiken var igång men väldigt snart efter öppning tar allt en oväntad vändning för familjen. Det visar sig att det inte var en självklarhet att butiken skulle överleva sitt första år.

-”Jag gick runt och trodde jag var stressad och hade magkatarr”, berättar Sara. Men det visar sig att Sara var gravid med parets andra barn. Detta alltså bara två månader efter att butiken öppnat. -”Mina första tanke var bara, jaha ska jag lägga ner min dröm nu. Men vi kom fram till att det inte fick bli så. Peter fick istället säga upp sig från sin fasta tjänst”. Ett kanske inte helt självklart beslut. -”Peter räddade butiken”, säger Sara och tittar på Peter. Det här var början på en kämpig period där familjen under ett år inte plockade ut en krona ur företaget, de levde på Saras föräldrapeng. -”Men jag har aldrig gett upp, jag har kämpat. Det har varit blod svett och tårar från första stund”.

Ett barn, och nummer två på gång

Ändå var Sara bestämd över att hon inte ville stänga butiken, inte ens en dag. Målmedveten som hon är såg hon självklart till att föda en lördag efter stängning och på måndagen efter öppnade butiken precis som vanligt. Peter såg till att butiken hade öppet och Sara var hemma med båda barnen. Men 8 dagar efter födseln tog livet ännu en ny vändning. -”Jag fick en störtblödning och trodde jag skulle dö. Vi fick åka in akut och jag förlorade en massa blod. Hela den händelsen tog hårt psykiskt på mig”.

Sara blir allvarlig för första gången under intervjun, -”Jag fick en depression. Jag gick inte ut, lämnade aldrig hemmet”. I kombination med depressionen hade familjen det också jobbigt med en hyperaktiv Gustav då 3år gammal. -”Han rymde, det gick inte att gå ut med honom”.

Men under hela den här jobbiga perioden stängde de inte butiken en dag. – ”Det var jag som inte ville ha stängt. Det hade jag nog inte fixat. Jag är nog så sjukt driven och envis”, förklara Sara och Peter nickar instämmande.

Idag är Sara i stort fri från sin depression. Med hjälp av gruppterapi och medicin har hon hittat tillbaka. Och under hela denna period så var jobbet hennes fristad. -”Jag gick till jobbet och där var det jättebra. Var nog ingen människa som skulle kunna gissa att jag led av depressioner”.

På jobbet är Sara alltid glad, hon älskar att hjälpa kunderna och jobba. Det är där på jobbet som hon får den där energin som gör att hon har orkat med vardagen i perioder. Här har hon tålamod och känns strukturerad. Hemma är det lite annorlunda säger hon och skrattar. Här blir jag oftare arg när något händer. Det är inte så att jag bara blir sur utan jag blir arg. -”Då rymmer jag hemifrån en stund, med musik i öronen går jag. Och jag andas. Jag går tills det känns bra igen och kommer hem som en ny människa”.

Idag har Sara två anställda, Anna och Lina. Sara betonar att hade det inte varit för dem hade hon nog ändå gett upp vid något tillfälle. -”Jag har gått ner i arbetstid för att orka med och hade det inte varit för dom så hade butiken nog inte funnits idag”.

Hon berättar om kemin som finns mellan de tre och hur hon uppskattar arbetet dem gör.

Samtalet glider in på butiken igen som det så ofta gör under intervjun. Att pengarna inte är drivkraft för Saras entreprenörskap står klart ganska tidigt. Hon brinner för något annat, att styra över sin egen arbetsplats, sin vardag, att ta hand om kunderna. Hon återkommer ofta till hur mycket hon uppskattar sina kunder och hur hon älskar att förse en kund med rätt vara för just den kunden. Det är tydligt att Sara säljer något så mycket mer än bara klädesplagg.

Livet som egenföretagare har varit och är fortfarande tuff för familjen, Sara berättar om gånger där hon stängt butiken för kvällen, kommit hem och satt sig på hemmakontoret och titta på högen med fakturor och funderat på hur de ska kunna betalas. Men på något sätt har det alltid löst sig, familjen har hittat vägar runt problemen mycket med hjälp av Saras familj och en envishet och beslutsamhet. Idag plockar Sara ut en minimilön varje månad, och ska vi vara ärliga går det inte ens att kalla det för det. -”Vi har valt att ha anställda istället. Skulle vi inte ha det skulle det sett annorlunda ut. Men det är så himla mycket värt att få vara ledig ibland och vara hemma med barnen”. Om fokus låg på färgglada barnkläder till en början har fokus flyttas något. Det är fortfarande barnkläder som gäller men nu trängs dessa även med leksaker och damkläder. Och det är inte vilka produkter som helst som får ta plats i butiken. Produkterna väljs ut med omsorg och det är ekologiska och giftfria plagg och leksaker som gäller. -”Jag växte nog in i det här tänket. Det var inget jag tänkte på när jag startade butiken”. Det händer något i Sara när ämnet tas upp. Hon är kunnig och vill gärna dela med sig av sin kunskap.

Och intresset för butiken finns inte bara i Habo, utan kunderna kommer nu även utifrån. -”Vi hade en som åkte från Ullared en gång vilket var lite kul”. Kunderna hittar ofta till butiken via Facebook och Instagram. De har också en webbutik.

När Gustav var 6 år var utredningen klar och familjen fick beskedet som de en tid känt på sig skulle komma. Gustav fick diagnosen ADHD. Gustavs diagnos märks nästan inte alls av under vår intervju. Visst ett mindre utbrott blev det under de 3 timmarna vi störde familjen men den här gången inte värre än i vilken annan familj som helst. -”Han fick medicin precis innan ni kom och då blir han lite lugnare”, berättar Sara. Att själva diagnosen var satt var en lättnad för familjen, det fanns en förklaring till utbrotten. -”Jag grät nästan av lättnad när vi fått diagnosen”. Utbrott som inte har varit helt enkla att hantera. -”När han får sina utbrott bland folk är det ibland ganska pinsamt. Det jobbigaste är nog att det inte syns utanpå, man är rädd att någon ska tycka att han bara är en ouppfostrad pojke”. Det är såklart en naturlig reaktion, speciellt i den situationen Sara är i där väldigt många vet vem hon är. Ett besök på ICA består av att heja på ett 10-tal personer innan man kommit till kassan. Och rädslan för att Gustav ska få ett utbrott finns där. -”Gustav är en periodare. Vissa perioder mår han väldigt väldigt dåligt och då blir han utåtagerande. Han sparkar, spottar och slåss. Och ibland går han in i jättebra perioder där det inte är något”. Visst familjen har lärt sig att se och tyda signalerna när ett utbrott är på gång men då går det också fort. Utbrotten resulterar ofta i slag och bråk.

Vi pratar mycket allvarliga saker under den här intervjun men det är nog bara här som jag kan se någon form av svaghet hos Sara. När vi pratar om Gustav och hans utbrott försvinner skrattet och leendet som annars finns där under nästan hela den övriga tiden hos Sara.

Det som jag tolkar är jobbigast för Sara är att Gustav är så väl medveten om sin funktionsnedsättning. Och hur ledsen han blir efter ett utbrott. Och här återkommer vi till värmen som finns i familjen. Efter utbrotten är kramen det som får både Sara och Gustav på fötter igen. -”Kramar går bra, men jag gillar att pussa och nu har det här med tjejbaciller börjat så då skriker han att jag ska sluta”, leendet kommer tillbaka hos Sara. Hon pratar öppenhjärtigt om Gustavs ADHD, nåt som Gustav själv också gör berättar Sara.

Ofta under intervjun känns det lite som familjen ursäktar sig när allvarliga saker kommer på tal, känslan är att de inte vill framstå som offer. De har ju själva valt det här livet. Och de betonar att trotts motgångar och svårigheter är det värt allt jobb och sömnlösa nätter. Alla motgångar som familjen utsatts för har gjort dem starkare och det visar tydligt hur långt man kan komma med en stark beslutsamhet, positivt tänkande och tro på det man gör. Och hela tiden står Peter där och backar upp henne som en trygghet och med ett lugn.

Glömt bort sig själv på vägen

En sak som slår mig under intervjun är att jag aldrig riktigt får svar på frågan som jag försöker ställa ett par gånger, vad Sara gör när hon är ”ledig” från jobb och familj. Det blir ganska tydligt att hon har gjort det som är så lätt när man är mitt uppe i familjeliv och karriär, hon har glömt bort sig själv.Tidigare träffade hon tjejkompisar och så hade hon ett intresse i att fotografera. Hon träffar fortfarande sina närmsta vänner men inte riktigt på samma sätt som förut och kameran är sällan framme. Men intervjun fick nog Sara att reflektera och fundera lite. Jag träffar nämligen på Sara ett par dagar efter vi gjort intervjun och hon berättar något som får mig riktigt glad, -”Jag tänkte på det du sa om att göra nåt för sig själv och vi har nu bestämt oss för att köpa en kamera så jag kan ta upp mitt gamla intresse igen”.

”Superkvinnan”

Det är inte för att Sara är perfekt som jag väljer i rubriken att kalla henne superkvinna, utan det är mixen av att även hon kan bli lite för arg på sina barn, att även hon kan bryta ihop när pressen blir för stor. Anledningen till epitetet ”Superkvinna” är just mixen av ett liv som är allt annat än perfekt, ett liv med motgångar som ändå landar i så mycket positivt, så mycket känslor och en sådan beslutsamhet och envishet. Sara är en superkvinna för att hon är en bra förebild och inspirationskälla.

En inspirationskälla inte bara för andra kvinnor och företagare utan för alla som har en dröm och ett mål som man vill uppnå.

Text: Mattias Nilsson
Foto: Mari Widetoft