Magazine195

Åsa och Patrik har valt att göra en tipspromenad som går av stapeln under Kräftlördagen i Habo centrum. Promenaden startar vid Biblioteket och passerar sedan alla butiker som är med som samarbetspartners. Under Kräftlördagen går även intäkterna från alla barnaktiviteter till Walk of Hope. I år lyckades de samla in över 50 000 kronor.

– Insamlingen har gå bra alla åren men det har varit lite svårt att få folk a gå själva tipspromenaden. Det är många som betalar 50 kronor och sedan inte går. Däremot har vi hela den känt e enormt stöd från näringslivet i Habo som varje år är med och skänker priser, säger Åsa Lundin.

Det är okej att fråga

Jag sitter i köket och funderar på hur jag ska ställa nästa fråga. Jag vet att paret har förlorat sin dotter, men jag vet inte hur eller hur gammal hon var när det ofattbara hände. Jag trevar mig fram och säger nåt i stil med att ”jag inte riktigt vet hur jag ska fråga detta…”. Svaret jag får från Patrik visar att det är ok att fråga, och det är ok att ställa de där jobbiga frågorna.

– Du får ställa vilka frågor du vill så får vi se om vi kan svara på dem, säger Patrik. Härifrån skiftar samtalet från att handla om ett årligt arrangemang till ett samtal om liv och död. Om sorg, förtvivlan och depressioner. Men också om glädje, kärleken till våra barn och förmågan att uppskatta det triviala – det vi alltid tar för givet.

Freja Lundin föddes sex veckor för tidigt den 16 april. Redan efter tre dagar upptäcktes att hon hade problem med magen och Freja fick genomgå en helkroppsundersökning och en operation av tarmen. Det var då de upptäckte förändringen i hennes hjärna; en stor tumör som upptog halva hjärnan. – Förändringen krympte sedan något och hon började gå upp i vikt men när hon var 2 månader opererades hon och sedan fick hon cellgifter, säger Åsa.

Familjefoto på Freja

Tuffa månader

Månaderna som följde var tuffa där hopp varvades med förtvivlan, där käftsmällarna avlöste varandra. Åsa var kvar i Göteborg och Patrik var hemma i Habo och försökte leva ett så normalt liv som möjligt med sonen Kevin, som då var 10 år. – Det var en fruktansvärd tid och en stor känsla av maktlöshet. Det absolut värsta var att se Freja lida. Man såg hennes smärta men också ångesten i hennes ögon. Då känner man sig liten, säger Patrik och han sänker blicken.

Det blir tyst en liten stund, vilket det blir flera gånger under samtalet. Det är en tystnad som varar sådär länge att den i normala fall hade varit jobbig tillsammans med några du nyss har träffat. Så är det inte med Åsa och Patrik. Här känns tystnaden naturlig, lite som ett tillfälle att smälta det jag nyss har fått berättat för mig. Freja blev bättre och de fick flera gånger besked om att hon kunde få komma hem. Men varje gång fick de vända tillbaka. Till slut tvingade Åsa dem att ta med sig henne och Freja till Jönköping.

– Det var en hemsk bilresa. Freja åkte ambulans och jag åkte bil men jag kände på mig att Freja skrek i smärtor hela vägen till Jönköping. I efterhand fick jag veta att det var så, säger Åsa och det blir återigen tyst en liten stund.

Hedrar sin dotter

Väl framme i Jönköping blir inte Freja bättre. Hon kan inte äta på grund av att hon har problem med magen och hennes blodvärden stiger inte. Läkarna har slutat ge henne cellgifter och under en knapp vecka får hon palliativ vård. När Freja somnar in den 31 augusti 2013 sitter Åsa, Patrik och Kevin bredvid henne. Freja blev bara 4 1⁄2 månad gammal.

Min sista fråga känns futtig och nästan ofin att ställa. Sen minns jag hur de båda sagt att det är ok att fråga vad som helst och jag hör mig själv fråga ”hur har detta påverkat er?” – Vi är helt andra människor idag och vi är otroligt glada a vi har varandra och Kevin. Småsaker som vi retade oss på tidigare betyder ingenting idag och vi kan ibland känna en enorm uppskattning över saker som vi tidigare bara tog för givet, säger Åsa.

Innan jag lämnar Patrik och Åsa kommer vi in på deras engagemang för Barncancerfonden men också för gruppen ”Vi som mist”, som varit ett enormt stöd för dem. De berättar att det inte var självklart att de skulle engagera sig men blev inspirerade av en familj de träffat i stödgruppen.

– Vi hade funderat lite på det tidigare och för oss blev det ett sätt att hedra vår dotter. Det tar mycket energi och är väldigt utlämnande men det känns också bra i hjärtat att vi kan hjälpa andra barn med cancer, säger Patrik.

På vägen hem tänker jag på samtalet vi just har haft. Jag känner direkt att det är en sak som har etsat sig fast lite extra, och det var något som Patrik sa. – Ta vara på tiden och tillbringa så mycket tid ni kan med era barn och se till att krama dem lite extra. De är det viktigaste vi har. #

Text: Niklas Bohman
Foto: Mari Widetoft