Magazine195

Hej Henrik Appelberg, vill du presentera dig med egna ord?
”Jag heter Henrik Appelberg, är 46 år, idrottslärare på Junedalsskolan i Jönköping och bor i Habo tillsammans med fru och två söner (18 och 20 år). På min fritid umgås jag helst med min familj eller tränar. Träning har alltid varit en stor del av mitt liv och när jag slutade spela fotboll så tog löpningen över. Idag har löpningen vuxit och blivit en del av mig. Det är där jag hittar tid att samla tankar, men också där jag hittar vägar och utmaningar till att testa mina gränser. Löpning har blivit till långdistanslöpning som blivit till ultralöpning”.

Efter några maratonlopp började Henrik med s.k. ultralöpning (Distanser som är längre än ett maraton. Man kan säga att 42 196 meter och längre är ultralångt – även om det finns många som anser att ’ultra’ bör vara minst 50 kilometer). Det längsta Henke har sprungit hittills (ett ’delmål’ som han säger) är 100 km på 11 timmar. Nästa mål är 100 miles, ungefär 160 km. Galenskap? Absolut.
Fascinerande och inspirerande? Helt klart. Jag beundrar människor med stark självdisciplin och ultralöpning kräver rimligen en hel del av den varan.

Människor i allmänhet men idrottare i synnerhet upplever bakslag någon gång, hur reagerar du när motgångar inträffar?
”Jag försöker att hålla saker enkla och inte överanalysera det som redan inträffat utan se framåt och ta med mina erfarenheter för att förhoppningsvis inte göra om samma misstag igen. Jag gör fel och det är något som jag också försöker tillåta andra att göra. Jag har inte upplevt stora misslyckanden, och tror att det lite kan bero på att jag försöker att inte lägga stor vikt vid nederlag utan istället se det som en lärdom”.

Utmaningar betyder olika för oss alla. Mina utmaningar är inte desamma som dina utmaningar. Det du tycker är lätt, kan vara det jag tycker är svårt. Du har säkert dippar du med, var hittar du motståndskraft och uthållighet som gör att du kan studsa tillbaka och fortsätta?
”Tänka på livet och att göra det bästa av varje dag, men också lyfta blicken och se att många kämpar med mycket större utmaningar än jag själv gör”.

Mindset Challenge (kan översättas till: utmaningstänk) har länge förknippats med förbättrad idrottsprestation. Hur påverkar ålder ditt tänkesätt? Vad får dig att utmana dig hårdare än du ”behöver”?
”Jag ser inte ålder som ett hinder och vill inte att andra ska bestämma vad jag klarar eller inte. Att använda mina erfarenheter som en styrka får mig idag att istället utöka min spännvidd för vad som är möjligt för just mig. Numera jämför jag mig inte med andra utan jobbar enbart mot mina egna uppsatta mål. För mig handlar Challenge Mindset om att det oftast är tankar som begränsar oss. I mitt fall handlar det om att se vad som är möjligt snarare än att se hinder, att intala sig gång på gång att det allra mesta är möjligt. Om det
blir misslyckanden kanske det är en lärdom som jag behöver på lång sikt för att nå nya mål längre fram. Jag är på en ständig jakt efter utmaningar i vardagen och det är också något som hjälper mig att inte slappna av och stanna upp – utan istället driver mig framåt. Vissa kanske kallar det en ålderskris, men jag vill känna att jag trots att jag blir äldre fortfarande kan nå gränser jag hittills ännu inte nått. Eller kasta mig in i utmaningar jag inte tidigare gjort (t ex Robinson). Jag vet ju att det är möjligt så länge jag själv tror på det”.

Hur får du dig själv att tro att du har resurser för att hantera olika typer av
situationer?
”Jag tror att jag har en relativt god självkänsla och självförtroende med en grundtrygghet som gör att jag avslappnat kan se möjliga vägar för att flexibelt hantera olika situationer”.

Det måste vara rätt provocerande för någon som aldrig utmanar sig själv att umgås
med dig, känner du ibland att du är ’jobbig’? eller umgås du bara med likasinnade?
Hur får du med dig din omgivning? Dina elever till exempel.
”Jag försöker att umgås med och träffa olika typer av människor i olika miljöer och med olika bakgrunder för att jag tänker att alla har en plats, det gäller bara att leda sig själv och andra till livsval och situationer som de är trygga i. Det har inget med status eller karriär att göra, jag tror att alla behövs på vår jord. Det är bara vissa som behöver lotsas in i att lyckas och där har jag min viktiga uppgift som idrottslärare: att tro på varje individ och dess utveckling, LYSSNA mer än att prata och på riktigt intressera sig för motparten. Höga förväntningar påverkar skolresultat och andra prestationer väldigt mycket, varför det blir mer effektfullt att lyfta positiva sidor hos alla jag möter”.

Vill du säga några ord om Robinson (det förväntar sig nog alla läsare;)? Vad
motiverade dig att söka? Din reaktion när de ringde in dig?
”Jag har alltid älskat Robinson och har följt det sedan starten på SVT. Kombinationen av fantastisk miljö, fysiska tävlingar, det sociala spelet samt möjligheten att testa gränserna för vad kroppen och psyket klarar gör det här till det ultimata äventyret för mig. Att få tävla i Robinson har varit en dröm för mig sedan lång tid tillbaka. Jag skickade in en ansökan till programmet på kvällen sista ansökningsdagen för nästan exakt ett år sedan, medveten om att chansen att ens komma på intervju är minimal. Men de gillade tydligen min ansökan och jag blev kallad till intervju och sedan vidare till slutcasting. Efter att ha tagit mig vidare genom hela castingprocessen fick jag till en början ett Nej och blev istället reserv. När de några veckor senare ringde upp och erbjöd mig en plats fanns aldrig någon tvekan. Två dagar senare satt jag på planet till Dominikanska Republiken. Att gå från att vara inställd på att börja jobba efter semestern till att bli inringd till sitt livs äventyr är något jag aldrig kommer glömma. Jag kommer för alltid vara tacksam mot min familj som där och då lät mig släppa allt för att istället få åka iväg och leka lite”.

Vilka lärdomar tog du med dig hem och vad hade du användning för under vistelsen
på ön?
”Framför allt tar jag med mig alla de upplevelser jag fått och som jag kommer att ha med mig resten av livet. Men såklart påminns man om att vara tacksam för den vardag jag har här hemma i mitt vanliga liv med en familj, boende och framför allt tillgång till mat. Den egenskap som tog mig längst i tävlingen var nog min förmåga att vara lyhörd inför folk och att få andra att känna sig uppskattade och må bra i min närhet”.

Hinner man njuta av det vackra?
”Jag gick in i det här äventyret med inställningen att jag skulle njuta av varje sekund jag fick vara där. Jag visste ju inte hur länge jag skulle lyckas vara kvar och när jag nu fick chansen ville jag inte förlora en enda stund på att fokus skulle vara på de svårigheter och hinder som fanns. Att vakna upp på morgonen på en strand i Västindien med rosa soluppgång på ena sidan och en fallande fullmåne på andra är nog få förunnat. Jag påminde mig själv väldigt ofta om att stanna upp och ta in vad jag faktiskt gjorde och att jag verkligen befann mig mitt i mitt livs största äventyr”.

Ja, vad kan jag säga? Stort TACK, Henrik, för inspirationen!

Text: Christiane Petit
Foto: Mari Widetoft