Magazine195

Mathias öppnar dörren till det klassiskt rödvita huset med sin sedvanligt välkomnande attityd, och det dröjer inte många sekunder innan kaffemaskinen puttrar. Vi slår oss ned vid köksbordet med kopparna i handen och sprakandet från braskaminen i bakgrunden. Hemma hos Morencys görs inga anspråk på att förhärliga livet som trebarnsfamilj. Tvätten hänger lite överallt på nedervåningen och på spisen står grytor och kastruller. Att det inte allid finns tid för s.k. ”Instagramordning” är kanske inte så konstigt. Mathias spenderar de flesta av dygnets timmar i någon av Habos Sporthallar där han både arbetar som idrottslärare och tränar ungdomar i volleyboll i princip varje kväll. Helgerna spenderas även de i samma miljö, dock inte i Habo utan det är istället tävlingskalendern som väljer hall. Dotterns division 2-match, äldsta sonens juniorlandslagskamp eller kanske en fyrmannaturnering för den yngsta.

Bakgrunden

– Redan när jag kom till Habo började jag jobba som idrottslärare. Jag var dock inte behörig och fick sluta efter ett tag. Då stod valet mellan att bli volleybollinstruktör på riksidrottsgymnasiet i Falköping eller att börja studera. Jag insåg någonstans att om jag valt Falköping hade jag knappt hunnit träffa fru och barn, så det fick bli studier. Med facit i hand är det nog tur, annars hade jag kanske aldrig varit med och byggt upp vår verksamhet.

Det är inte för inte som ”Morris” (som han kallas av alla i volleybollvärlden) fick motta pris som en av klubbens viktigaste personer då Habo Wolley strax före jul firade 30-årsjubileum. Mathias fick då mottaga priset av ”Mr Habo Wolley” själv – Jens Ottosson. Motiveringen löd: Morris är kanske den person som lägger allra flest timmar i hallen med flertalet olika ungdomslag. Han kom hit som elittränare, men det är inte hans insatser i elitserien som gjort honom till vår bästa tränarvärvning någonsin.

Familjen Morency och vägen till Habo

Låt oss återgå till fru och barn, vilka är det? Föga förvånande finns en volleybollkoppling till frun Anna. 1995 blev Mathias, som 22-åring, tränare för Sollentunas damlag. Det blev bara en säsong i den anrika föreningen innan Gislaved bjöd ner honom och erbjöd ett kontrakt som tränare för deras lag. Den som tagit initiativet a rekrytera Mathias hade en brorsdotter, som så att säga lyste upp tillvaron lite extra för honom under hans tredje säsong i Gislaved. Efter fjärde säsongen, som också skulle bli den sista, fick Mathias pris som årets tränare i elitserien. På banketten där priset delades ut så prisades även Habo Wolleys libero Jens Ottosson, som utsågs till årets försvarare, och därmed så kom nästa erbjudande för Mathias.

– Det ju faktiskt en ganska rolig historia. Jag och Jens kände ju till varandra lite och började språkas där på banketten om framtidsutsikter. Några veckor senare så ställde Jens frågan ifall jag var intresserad av att ta över Habo. Jag hade vid tidpunkten i princip aldrig tränat några herrlag men kände att det var läge för ett miljöombyte. Sagt och gjort så blev det en flytt till Jönköping och samtidigt nedkomsten av familjens första barn – Moa.

Habo Wolleys utveckling

Hösten 2000 tog alltså Morency över Habo Wolley, och tre år senare – år 2003 så blev han även Habobo då lägenheten i Jönköping blev för liten i och med tillökning i äldsta sonen Hugo. Under Morris ledning så vann Habo sina första slutspelsmatcher någonsin. Men längre än till kvartsfinal nådde laget aldrig. När Mathias lämnade över rodret för elitlaget till Tuomo Vartiainen 2005 så började det däremot hända mycket på ungdomssidan.

Habo hade då dragit igång ett ungdomslag med spelare födda 93-94 som tränades av tidigare nämnda Jens. Mathias var pappaledig då även yngsta sonen Lukas kommit till världen, och såg då samtidigt möjligheten att också kunna gå in som tränare för killarna. Från och med denna kull så fostrades sedan några av de senaste årens framträdande elitseriespelare såsom Simon Forzelius, Arvid Haag och Elias Andreasson.

– Att vi drog igång den här gruppen var oerhört viktigt för att vi sedan skulle kunna satsa ordentligt på yngre ungdomar.

– Att vi drog igång den här gruppen var oerhört viktigt för att vi sedan skulle kunna satsa ordentligt på yngre ungdomar. Jag och Jens lärde oss jättemycket, och väldigt många av killarna har givit tillbaks till klubben och själva tagit olika ledarroller i vår verksamhet vilket är precis som vi vill att det ska vara.

”Kidsvolley”

Tiden gick och dottern Moa fyllde sex år. I Danmark hade man börjat med något som kallades för ”Kidsvolley” för att i tidigare åldrar kunna få in ungdomarna till volleybollen. Via Engelholm kom sedan Kidsvolley till Habo och Mathias startade upp en grupp så att bl.a. Moa skulle kunna börja att spela. Resten är vad man brukar kalla historia.

När Mathias lämnade över elitserielaget var Habo en elitförening med några tappert kämpande ungdomar i spretande åldrar. Idag är det en livskraftig ungdomsklubb med över 400 aktiva spelare från tre (3) års ålder, där konceptet Volleybompa har blivit synonymt med Habo Wolley. Elitserielaget finns fortfarande kvar, och ligger i skrivande stund på en sjätte plats i ligan.

Foto: Habo Wolley

– När jag först såg Kidsvolley tyckte inte att det var något speciellt. Jag hade svårt att se hur barnen skulle tycka om att bara kasta boll, men det har jag ju få äta upp. Barnen älskar det, och genom Kidsvolley och Volleybompa har volleyboll gått från att vara världens sämsta barnidrott till att bli den bästa. Tack vare att man spelar på olika nivåer kan vi ta emot nybörjare i alla olika åldrar, och det är väldigt viktigt för oss som förening att alla känner sig välkomna.

Inte bara volleyboll

Vän av ordning funderar kanske på hur mycket volleyboll barnen på Bränningeskolan (där Mathias jobbar som gymnastiklärare) får spela på idrotten, och om det över huvud taget spelas några andra bollsporter.
– Haha! Det är nog inte mer än på någon annan skola, däremot så kanske jag kan göra lektionerna med volleyboll lite roligare. Sen är det klart att jag peppar mina klasser att vara med på Nattvolleyn, som arrangeras varje höst. Det är en riktig folkfest med hundratals spelare i Habo Sporthall, och en av klubbens viktigaste rekryteringsinsatser.

Det har blivit dags att runda av samtalet med Mathias. Trots att han faktiskt inte har bott i Stockholm på över 20 år är det ingen i grannskapet som missar att han kommer från huvudstaden. Dialekten finns alltså kvar utan spår av ”haboitisk” påverkan. Undertecknad inser att kvällen har givit material till en halv bok, och nu börjar således det jobbiga arbetet med att sålla ut det mest intressanta. #