Magazine195

Jag fick plocka bort ämnen i skolan och sova på rasterna”, berättar Lina.

Lina Håkansson har bott större större av sitt liv i Habo. En kort period testade hon på att bo i Jönköping men det passade henne inte alls bra så hon återvände hem till Habo. Känslan man får är att Habo har gett henne ett lugn och trygghet, en fast punkt som så väl har behövts under alla år som kantats av sjukdomar. ”När jag var 17 år blev jag sjuk för första gången. Jag fick ett epilepsianfall i sömnen, jag vaknade upp som en annan människa med kanske 50% av den orken jag haft tidigare”. Från att varit en aktiv människa som tränat mycket och hållit igång började en ny tid för Lina där fokus ligger på att fördela orken till några få timmar per dygn. ”Jag fick plocka bort ämnen i skolan och sova på rasterna”, berättar Lina.

Epilepsianfallet ledde till år av utredningar utan någon lösning på Linas trötthet. I början trodde läkarna att det var en hjärntumör som kan behöva opereras, men efter att läkare i Linköping studerat det mer noggrant fastslog man att det nog inte var så allvarligt utan Lina fick gå på kontroller några gånger per år och ta epilepsimedicin. På gymnasiet läste hon Samhäll-Samhäll. ”Hade jag fått drömma hade jag läst djur eller estet. Men jag var lite feg och valde klassiska Samhäll”, berättar hon leende. Under hela gymnasietiden kämpade Lina på mot tröttheten, varje dag var en kamp. ”Det började med att mamma hade ett slags schema för hur jag skulle komma upp på morgonen”. Rutiner med att först öppna dörren på glänt och sen försiktigt försöka få Lina att vakna speglade en normal morgon. Lina själv fick plocka bort vissa lektioner och ämnen för att orka med dagen.

”Jag fick sluta med all träning, all fokus låg på att ta mig till skolan och överleva dagen. Jag sov på lektionerna, sov mellan lektionerna. Gick upp till biblioteket där det var tyst på rasterna och sov. Mycket av mina dagar gick ut på att sova”. Även om det var en tung period försökte Lina hitta de ljusa stunderna, stunderna som mentalt kunde ge henne lite extra energi. ”En dag på helgerna gick jag och tjejerna ut på dans. Dansen höll mig uppe psykiskt”. På frågan om hur de vakna timmarna var, om hon fått sin sömn, funderar Lina en stund, ”Jag kommer inte ihåg så mycket av åren när jag var 16-18 år. Det var nog mest en kamp för att hålla huvudet över ytan”. Problemet med trötthet lider Lina fortfarande av, och efter år av utredning så har läkarna inga svar på vad det kan vara, ”Jag behöver mellan 12 och 16 timmar sömn varje dag”, förklarar Lina.

Efter gymnasiet blev det fortsatta studier via komvux och sedan en högskoleutbildning. ”Det är nog många som undrar hur jag kunde klara av att läsa på högskolan, men vi hade bara nån enstaka lärarledd lektion i veckan, resten av tiden läste man hemma. Lärarna läste ofta från en PowerPoint-presentation så den kunde jag skriva ut och använda mig av. Just att jag klarade av utbildningen är något jag är väldigt stolt över”…Framtiden har varit oviss större delen av livet. ”Efter skolan skulle man ju ut i arbetslivet. Här står jag med ingen ork och ska ta ett jobb på 100%. Hur ska detta gå?”. Efter en kontakt med Arbetsförmedlingen fick Lina komma ut på arbetsprövning hos en reklambyrå som sedan ledde vidare till ett jobb på 50%. Det gick bra första åren men till slut tog den lilla ork som fanns slut och hon gick in i väggen. Men Lina gav inte upp utan tog nya tag och började jobba på Bok och Present i Habo där hon trivdes jättebra, men 2011 kom nästa bakslag. ”Jag började ana att något inte riktigt stämde med mitt vänstra bröst”. Efter en undersökning fick hon beskedet att det bara var lite hormonella förändringar och allt var normalt. Men Lina som vid tidpunkten var 29 år kände på sig att det inte riktigt stämde så hon gav sig inte utan fortsatte att söka hjälp. Så 3:e april 2012 så fick hon och familjen reda på att hon hade bröstcancer och det var mycket så hon fick opereras akut två dagar efter beskedet.

Jag minns att jag tänkte varför berättar man en sån sak precis innan man ska in för operationen.

”Allt var så chockartat även om man känt på sig det. Jag hade sett mycket på TV om just det här så jag visste lite om spridningen mm. Har det kommit till armhålan så var det mer allvarligt. Så det enda jag kunde tänka på var att bara det inte hade spridit sig till armhålan”. Läkarna tog lite prover i armhålan för att försöka få en bild över spridningen. ”På dagen för operationen var man ju såklart nervös. Jag låg där i sängen innan operationen och så kommer min kirurg in jättestressad och berättar att de hade fått provsvaren nu och det har spridit sig till armhålan Där låg jag och mamma och pappa stod bredvid och grät. Jag minns att jag tänkte varför berättar man en sån sak precis innan man ska in för operationen. Jag fick ju panik där i sängen samtidigt som jag skulle sövas, och det var så skönt att bara få somna och komma ifrån allt”. Operationen gick bra, de tog bort så mycket de bara kunde. Vid uppvaknandet på sjukhuset stod livets kontraster tydliga. ”I sängen bredvid ligger ett par som varit inne på kejsarsnitt med sitt nyfödda barn och har kanske sin lyckligaste dag i livet. Och här ligger jag och fått hela mitt bröst borttaget med vetskapen om att jag troligen aldrig kommer få barn”, berättar Lina att hon tänkte. När testerna kom tillbaka efter operationen visar sig att det var värsta tänkbara, hela bröstet och 19 av 21 lymfkörtlar var smittade i armhålan. Nu inleddes en tid med cellgifter, antihormonell behandling och strålning. ”Jag fick allt de hade”, förklarar Lina.

Den här tavlan målade Lina innan hon blev sjuk. Så här i efterhand ser hon det som ett självporträtt som beskriver hennes resa från mörkret och skuggan och att hon nu klivit ut i ljuset.

Även om djurintresset funnits tidigare så blev det vid den här tidpunkten tydligt hur viktiga de var i Linas liv. ”Det första jag tänkte efter operationen var att jag måsta köpa en kanin till som kan hålla mig sällskap när jag ligger hemma och är sjuk, och det blev lilla Ivar. Han var så mysig, han låg på mitt bröst hela dagarna och bara låg och myste med mig och gav mig tröst”. Nu tog Lina också ett annat viktigt beslut om sitt liv. ”Antingen så lägger jag mig ner och gräver ner mig eller så tänker jag leva och bara göra det bästa av mitt liv. För nu har jag varit med om det värsta som kan hända, nu finns det inget värre att vara med om. Jag slutade att vara rädd för allting, innan hade jag varit rädd för precis allt. Jag skrev en bucketlist (Att göra innan jag dör-lista, red. anm.) på vad jag vill göra med mitt liv. Och sen dess har jag betat av många av grejerna. Jag har kommit fram till att jag kan vara sjuk och lycklig samtidigt, det ena utesluter inte det andra”.

Och oavsett hur tungt Linas liv idag är eller har varit så framgår det tydligt att hon har valt alternativet leva. Självklart har hon också dåliga stunder, men hon släpper de fortare och går vidare. Hon försöker se glädje i livets utmaningar. Ett bra exempel på det är ekonomin som självklart blivit ansträngd under alla dessa år av sjukdomar. Men istället för att deppa har hon hittat nöjet med att skapa själv, att göra om, pyssla, odla och hitta kläder på second hand. Det ytliga tar idag mindre plats i hennes liv än vad det gjort tidigare. En av punkterna på Linas bucketlist var ridning och Islands hästar. ”Jag kom i kontakt med en tjej som hade en häst här i Habo och det ledde till att jag nu har tre hästar som jag får rida på hur mycket jag vill. Och det är den bästa terapin. Jag blir så lycklig av att bara tänka på att jag ska ut och rida”.

För ett år sen kände Lina igen att det var något som inte stämde. Det var nåt med hennes operationsärr. Det blev en ny operation och när proverna kom tillbaka efter den visade det sig att cancern kommit tillbaka och allt skulle börja om igen med cellgifter och medicin. ”De skulle ge mig samma medicin igen och jag kände bara hur tänker ni nu, det hjälpte ju inte förra gången. Så jag ringde upp till en av Sveriges bästa professorer inom onkologi och fick en akuttid hos honom. Han sa då att du ska ju inte ha samma medicin som innan utan gav mig ett helt annat upplägg”

Även kosthållningen har hon ändrat. Efter att ha läst flera forskningsresultat och googlat på ämnet har hon hittat ett förhållningssätt till mat, godis mm som ger henne möjlighet att själv påverka vissa delar av sin behandling. Hur framtiden ser ut för Lina är det idag ingen som vet, chansen ligger väl runt 50-50, men en sak är säker, Lina har inte gett upp och kommer fortsätta att fokusera på allt det positiva i livet och hoppas kunna motivera fler att göra det. En del i arbetet med att motivera är en facebookgrupp som hon startat med namnet ”Delade drömmar”. Där hoppas hon att man tillsammans ska kunna uppmuntra varandra till att inte ge upp sina drömmar. Hitta vägar förbi de hinder som eventuellt står i vägen oavsett om det är små eller stora hinder. På den sidan kan man även hitta delar av den bucketlistan som hon skrivit. Under hela hennes resa har familjen varit ett ovärderligt stöd som ständigt funnits vid hennes sida. Lina återkommer ofta till att hon inte är och vill ses som ett offer. Hon skulle inte skulle vilja ändra något i sitt liv, det är livet hon levt och kommer att leva som format henne och gjort henne till den hon är.

Text: Mattias Nilsson
Foto: Mari Widetoft