Det finns många normer att förhålla sig till. En av dom är värdet av ordning och reda. Det finns inte en bild av hem som inte är genom-städade och uppstylade, utom i gruppen “Family – the true story” på Facebook, en oas för alla oss som inte har någon större talang för att rensa, organisera och syssla med Feng Shui.

För hur svårt är det inte att hålla koll på alla 1000 saker som finns i ett hem? Var kommer alla ifrån? Bara man vänder sig 360 grader är det något som hamnar på fel plats eller blir smutsigt, dammigt eller skrynkligt. Att organisera, vika och ställa kläder på högkant som det moderna städproffset Marie Kondo, tar väldigt mycket tid och hjälper bara för stunden (har testat).

Att vår stora familj har vissa problem att hålla ordning insåg jag under föräldraledigheten när en granne lite försynt satte en bok i mina händer om hur man strukturerar sina saker i ett hushåll. Och när en grannflicka utbrast ”Städar ni bara till jul eller?” Sedan barnen vuxit upp till tonåringar och börjat hjälpa till mer, har det skett en viss uppryckning på den fronten, men fortfarande traskar familjen gemensamt ned i vissa ”rörighetsdalar” nu och då.

Nu talar vi alltså om en norm. Men är den verkligen nödvändig? Kan det i själva verket vara bra med lite rörighet emellanåt? Själv trivs jag egentligen med många saker omkring mig. Strikt ordning gör mig orolig. Ett halvtomt, genomstrukturerat hem känns dött och själlöst, utan energi. Det får mig mest att känna mig som ett vilset spöke.

En av de finaste komplimanger jag någonsin fått kom från en vän som vid ett besök utbrast ”Vilket levande hem ni har!” Och när vi hade inbrott för några år sedan var det fantastiskt bra att vi just då befann oss kollektivt i en ”rörighetsdal”. Tjuvarna skrämdes visserligen bort när yngste sonen kom hem, men de hade redan hunnit gå igenom flera rum utan resultat. För hur skulle de kunna hitta något när inget låg på sin plats? ”Mamma, kolla om de tagit min nya kamera!” uppmanade ett av barnen. Den hittade jag under en hög med kläder på dennes rum, helt orörd.

”Titta här hur tjuvarna rafsat runt!” sa åklagaren i rättssalen sedan tjuvarna åkt fast då deras oturliga dag slutat med att de körde i diket och de blev tagna av en lycklig och stolt grupp poliser. Bilden på ett stökigt rum projicerades upp på den stora väggen i rättssalen. Då kände jag verkligt obehag. ”Nja, kanske inte just där”, blev mitt svar. Veckorna innan hade polisen vid flera gånger ringt och frågat om vi saknat något. Hur vi nu skulle kunna veta det.

Jag vägrar tro att det inte finns fler som känner som jag. Vi bryter mot normen hörrni! Vi står upp stolta för våra röriga rum! Det är vi som utmanar tjuvarna och strukturfascisterna. Det är vi som klarar livet i alla fall. Det är vi som har vilja och tid att faktiskt syssla med annat än att ställa kläder på högkant!

Signerat Jessica Hagård,
äger och driver,
tillsammans med sin familj, äventyrsparken HagårdsLagård utanför Furusjö.

Share post with: